Vill absolut inte gnälla nu, men nu ska jag skriva hur jag känner:
Jag är så trött nu, trött på att vara mamma, trött på vardagen, trött på att inte kunna göra vad jag vill när jag vill osv, osv......
Jag vill kunna städa, tvätta och plocka här hemma, klä på mig, fixa frukost och bädda sängen utan att ha en bebis som skriker så fort jag sätter ner henne på golvet. Alva har lite svårt för att vara själv och leka. Jag har med henne i samma rum vart jag än går och det är väl okej, det jobbiga är att hon bara ska vara i min famn hela tiden.
Hon finner sig inte i att vara på golvet med leksakerna och hon vill inte sitta i sin barnstol heller.
Nu är det ju så att det är lite svårt att göra saker med en 10 kg-bebis i famnen hela tiden.
Ibland får hon sitta där en stund på golvet och skrika medan jag gör färdigt det jag håller på med, men det skär i huvudet på mig att höra henne gnälla hela dagarna och gnäller gör hon hela tiden om hon inte får uppmärksamhet.
Nu undrar jag hur ni andra mammalediga mammor där ute gör för att orka med, för att inte bryta ihop och för att få vardagen att bli lite lättare när pappa jobbar.
Det är ju inte så att jag inte leker med henne, snarare tvärt om. Jag är med henne hela tiden om dagarna, sysselsätter henne, går promenader osv, men så fort jag måste göra något och måste sätta ner henne blir det gnäll och nu har det gått hål i huvudet på mig.
Jag vet att jag måste dra ner på alla måsten i hemmet, men herregud, man måste ju kunna göra saker i ett hem även om man är mamma.
Hur gör ni?
När Peter kommer hem tar han Alva och då gör jag saker som städ och tvätt och annat som inte går att göra med Alva på dagarna längre, eftersom att hon bara skriker. Det innebär att min egentid är borta helt! När jag är färdig är det kväll och dax att lägga sig för att orka ha natten och för att orka med ännu en dag.
Jag hade velat kunna tvätta och städa och passa barn samtidigt, men det är lite svårt nu. Jag har fått ont i ryggen och i armen av allt bärande.
Är det så här det ska vara? Jag menar inte att gnälla, jag undrar bara hur ni andra löser vardagen när ni är hemma själva med ert barn utan att bryta ihop av trötthet?!
Jag vill ha tips, råd och andras erfarenheter. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här.
I helgen har Peter lovat att han ska ta Alva, så att jag får vila. Jag ska få sovmorgon och slippa nattbestyren. Efter nästan 9 månader känner jag att jag är värd en hel helg som bara är MIN!
Jag behöver ladda mina batterier!
Trevlig helg!
Nu ska jag se på Tv, vila, se på film, surfa, sova och bara vara Akiz så mycket jag bara orkar!!! Jippi!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
ja hur gör man,
som du vet är jag också trött, så trött och jobbiga nätter och gnäll står mig upp i halsen.
Det är inte lätt att sköta tvätt och städ och disk och annat samtidigt som man har en bebba, och då är min bebba ändå väldigt duktig på att leka själv. Och som du säger skjuter man upp städet till den så kallade egentiden så är den ju poff borta, och jag längtar också himla mycket efter att få vara BARA johanna.
En sak som är skönt är att komma bort.
Jag jobbar ju nu en hel dag i veckan och ibland mer och jag kan säga att jag är överlycklig av att se min tös när jag kommer hem och lite gnäll är då inte så jobbigt.
Men trött är jag ändå. =( så jobba är väl inte det optimala, men komma bort för en längre tid än bara nån timma är ett tips. Sen får man väl ha dom där dammråttorna ett tag.
känner igen det där, och jag har inga direkta tips, mer än att jag tror att det där är perioder som alla barn har, mer eller mindre.
Sigge var sån ibland, medan Elton varit sådan betydligt mer, men att det nu vänt efter det att han fyllt ett. Han kan nu gå runt lite mer och pula själv....
Men jag lånade en ergo-sele av en kompis för att kunna ha honom på ryggen, (du vet som afrikanska kvinnor har sina barn) för att kunna vara lite mer flexibel hemma. men det gick sådär, för han ville inte va i selen alls, medan hennes son, som varit likadan, älskade selen. (det är som en ryggsäck ungefär som man kan sätta barnet i, för en ergonomisk bärställning)
När Sigge hade en sån där period så hade jag en barnvagn inne. så fick han sitta i den, vilket han accepterade bättre.. Jag vet inte om Alva gillar vagnen eller inte.
Kanske värt ett försök?
I övrigt är det nog inte så mycket mer att göra än att lyssna på barnet, acceptera att det är skitjobbigt just nu (för det är det ju!!!) men att det inte kommer fortgå i all evighet, och att avlösa varann....
Oj vad jag känner igen mig. Har en dotter som är 15 månader nu och som jag bär en hel del på. Mitt eget fel, jag vet. Jag klarar inte av att höra hennes pip o gäll och tar hellre upp henne. Vilket den lilla damen givetvis har lärt sig så om jag försöker låta henne stå att skrika så blir hon helt hysterisk. Har blivit en ond cirkel. Jag känner mig sjukligt trött i både kropp o knopp.
Vi försöker lägga över mer ansvar på pappan när han är hemma så att jag får "andas" lite.
Och när han inte är hemma så försöker jag att strunta i alla måsten även om det är svårt. Har upptäckt att ju mindre stressad och irrterad jag är, desto lugnare o gladare är Emma.
Det märks så himla väl på Emma när jag är stressad och vill hinna med många saker på en gång, då gnäller hon hela tiden och allt blir bara fel. Har vi däremot en lugn hemmadag i myskläder så kan Emma strunta i mig totalt och leka själv en hel dag.
Jaa, är väl inget bra svar du fått egentligen...men du är iaf inte ensam om att känna som du gör.
Tur att man älskar dom små liven så gränslöst mycket. Man glömmer en dålig dag bara av att få ett leende ;)
Ha en bra helg!
/ Malin
Hej gumman! Jag vet inte redigt om jag har såå bra tips tyvärr! Jag har två små filurer som ska sysselsättas här hemma, men det jag skär ner på det är väl isf hushållet. Damsuga, tvätta, laga mat o diska är evighetsarbeten...som jag vet att jag måste bli bättre på dock. Men jag försöker göra lite både och...låt henne skrika lite ibland, det har ingen dött av...så länge du som mamma känner av villket skrik det är o om det då bara är att hon skriker för att hon är arg så kan man låta henne hållas. Jag gör lite så med bus...o hon finner sig ganska snabbt med det :) Jag håller med om att det är ett evighetspass men om hon får 90% av din tid på dagen så ta dig 10% själv o bara va o gör ngt som du vill. Jag brukar se på film, sitta vid datorn eller ngt annat o då brukar bus vara med i samma rum men att hon då leker ´själv´! Prova dig fram gumman. Men tänkt inte på att du blir en sämre mamma för att du är trött eller inte orkar med. Du är en jätte bra mamma, det vet jag. Men vi alla måste ladda våra batterier o få egen tid. Lycka till
Du får säga till din man att ta en helg då du får vila upp dig
jag har inga tips på hur du ska göra för att Alva ska leka själv, däremot tror jag vår generation behöver vara tjejer oftare för att orka vara mamma. Jag trodde inte att jag skulle känna så, men jag har ett enormt behov av att vara Fia, få måla naglarna eller ta en 40 minuters dusch eller få hänga med kompisarna utan Sid, för att ladda batterierna. Ibland kan jag tycka det är så fruktansvärt orättvist att få vara Pappa. Att hänga med sitt barn några timmar på kvällen och ha massa energi att busa och leka. Sånt hinner jag inte med då jag under dagarna ska laga mat, tvätta, och städa, för jag kan inte sänka mig där, jag är för pedantisk. och det är bara jag som får lida hur jag än gör, om jag skiter i skiten mår jag dåligt och om jag försöker ha ett perfekt hem så mår jag dåligt för jag kör slut på mig själv. Så ja, mitt svar på allt är väl pappor som tar mer ansvar utan att man behöver be om det jämt. Men sen kan jag också tycka det är orättvist, dom jobbar ju hela veckorna och vill ju oxå få vara lediga ibland. Men om man får typ en helg i månaden då man är barnfri så kanske papporna också står ut? Alla känner iallafall som du om det är någon tröst!
Jag förstår precis hur du menar. Detta kanske låter grymt, men Ebba är precis likadan och jag tror att det bara är vissa perioder. Men jag lägger dövörat till och gör det jag behöver göra iaf. Ebba hon är lättsammare nu när hon går. Precis innan var hon omöjlig!! Men jag kan nästan lova dig, att när Alva börjar gå, då kommer hon inte vara likadan. Ebba är mkt bättre nu. Nu när hon gnäller är det oftast när hon är trött lr hungrig, annars är hon lugn! :) Håll ut, det blir bättre!!! många styrkekramar/Helena
Hej!
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Oj!
Visst älskar man den lilla godingen hur mycket som helst, men att umgås dygnets alla timmar och "bara" få gnäll tillbaka tar på krafterna. Tack och lov går det i perioder, men visst känner jag mig också stressad över att inte hinna med något hemma. Tankar som "Jag vill inte att mitt barn ska växa upp i den här misären", dyker upp så fort tvättkorgen bågnar över, helt obefogat, dottern är fem månader och bryr sig inte om det. För henne är mamma och pappa det allra viktigaste. Dagarna går åt till att mata, underhålla, promenera, leka och inget fel i det... men man hinner inte göra så mycket annat än det om dagarna och följden blir att "egentiden" är den tid då man får göra alla vardagssysslor, kvällstid förstås, när pappan passar barnet. Visst kan man fly fältet och lämna pappan med hem och barn på kvällen, men samtidigt vill man passa på att umgås när han var varit borta hela dagen. Dessutom vet man att han hamnar i samma sits att inget blir gjort hemma under den tiden han är ensam.
Här hade vi barnvakt ett par timmar i helgen och jag måste säga att det verkligen laddade om batterierna. Saknade lilltjejen till max, men oj så skönt det var att bara vara Caroline igen. (Givetvis stannade vi inte hemma och städade då, utan lyxade till det med restaurangbesök och födelsedagsfirande av god vän.)
Om bara ett par veckor börjar jag jobba igen, bara för att få lite annat att tänka på. Känner att jag behöver få lite distans till mammalivet, lära mig att uppskatta tiden jag är hemma och sakna lillskruttan när jag är borta. Lika nyttigt kommer det vara för hennes pappa att vara hemma och se hur det verkligen är. Att det faktiskt inte bara är gulligull hela dagarna... Det är ingen lösning på problemet som du hade och delar med många, men det är i den änden vi kommer försöka börja i alla fall, och förhoppningsvis får vi större förståelse för varandra och vad den andre gör om dagarna.
Har föresten hört från flera att "värsta" åldern, förutom tonåren, är den som din dotter är i nu. De är så små och kan så lite, men de har sån stor vilja och insikt i att de SKA kunna så mycket mer än de bemästrar. Om nu det är någon tröst, i allt detta. Det blir lugnare sen. Desto mer hon lär sig, desto mindre frustrerad blir hon.
Du har fått många bra tips, mycket stöd och sympatier. Håller tummarna för att ni hittar en lösning och att du hittar tillbaka till dig själv. Hoppas även att helgen blev så som du önskat, med lite paus från vardagen.
Ha det bra!
Skicka en kommentar